Sittin’ on the balcony of the Biskopsgården
Här sitter jag, restin’ my bones, som Otis sjöng. Fast ”waistin’ time” vet jag inte, för jag tror att det är väldigt viktigt att bara sitta och göra ingenting ibland också (till skillnad från när jag sitter och gör någonting, typ ritar, man måste variera sig här i livet). Med en kopp svart Zoegas och en proletärroman på balkongen.
Jag gillar förresten vårt område! Biskopsgården har ett delvis välförtjänt dåligt rykte, men stadsdelen är stor och här finns mycket fint också. Just där vi bor är det lugnt och trevligt, här månar de boende om att gårdarna ska vara fina, vi odlar tillsammans och låter bli att skräpa ner. Och här finns så mycket natur runt knuten! Så tycker jag om att strosa runt och titta på bebyggelsen. Mycket är byggt runt 1958, och då det begav sig ansågs det vara alldeles extraordinärt tjusigt här, så tjusigt att de till och med anordnade en mässa i Biskopsgården, Boplats 58. Det finns faktiskt några byggnader här i Biskopsgården som är K-märkta! Jag har läst på en massa, för jag tycker det är intressant.
Just där vi bor, kallas ”bananhusen” i folkmun och området stod klart 1959. Det var ett par arkitekter (SAR Erik och Tore Ahlsén) som hittat på det fiffiga i att låta husen följa naturens böljande mönster. Tre våningar höga är de, husen, och just vårt hus ligger allra högst upp på en höjd med utsikt över dalen.
Men bara för att förorten har ett halvtaskigt rykte, så är hyrorna här fortfarande förvånansvärt låga! Så är det nära till spårvagnshållplatsen om man tröttnat på att kika på fin femtiotalsarkitektur och vill åka in till centrum. Kan det bli bättre?
Japp, här trivs vi.
Billerbloggen 